Namn jag älskade när jag var 15

Jag har alltid älskat namn. När jag var tonåring skrev jag berättelser bara för att få hitta på namn till karaktärerna. Jag skrev påhittade släktträd för att det var roligt med namn och se "namn-kedjor". Namnen jag tyckte om när jag var 15 är inte samma som jag tycker om idag. Förr älskade jag Amerikanska namn mest av allt. Jag fastnade för namn som jag hörde i serier på TVn som:

Beverly Hills - Kelly, Donna, Brandon, Brenda, Dylan och Valerie.

Saved by the Bell - Zach, Jessie, Slater

Dr Quinn - Byron, Sully, Mikaela, Quinn, Coleen

My So-called Life - Angela, Jordan, Rayanne, Sharon, Brian

Ally McBeal - Ally, Georgia, Nell,

Eller varför inte serien Huset Fullt: DJ, Joey, Stephanie, Jesse.

Få av dessa namn är namn jag nu skulle sätta på min topp tio-lista. Knappast topp tusen om jag nu skulle ha en sådan. Kelly och Donna är namn som var så super populära på 80 och 90-talet att de nu har dalat totalt. Zach är inte längre det "coola killnamnet". Joey, som också var en populär karaktär i Friends, är inte namnet på den populära killen, nu heter den populära killen Edward som i Edward Cullen i Twilight, eller Stefan som den populäre vampyren i Vampire Diaries. Gammaldags namn som fått en ny flärd i vampyrromantikens underbara värld. Eller varför inte William "Bill" Compton eller Eric i Sookie Stackhouse böckerna som nu är en populär serie; True Blood. Gamla hederliga namn utan varken y, förkortningar eller coola ch-ljud. 2000-talets namntrender går tvärtemot 80 och 90-talet vilket är hur generationsväxlingarna brukar påverka namntrenderna. Kanske kommer mina barnbarn heta Kelly, Jesse eller Dylan och då vara lika "inne" som dagens Elsa, Oscar eller Harriet. Vem vet? Nu när jag tänker på det så växer faktiskt 90-tals namnen lite... Valerie är inte helt fel... och Jordan är ju faktiskt väldigt snyggt...

När jag var 12 år gammal ville jag helst av allt heta Blossom. Det var det ultimata namnet. Det tycker jag kanske inte längre. Men favvo-namn är som kläder, de må bli lite noppiga och omoderna men sen plötsligt en dag hittar man den längst bak i garderoben och så *poof* så passar den igen. Den som lever får se.